Are you normal enough?

Naturligtvis ska det inte vara tillåtet för arbetare att se ut hur som helst, i synnerhet inte så här. Nej oh nej, hur skulle det se ut om alla gick omkring och såg ut hur de själva ville, det skulle utmynna i KAOS!!! ANARKI!!! Samhällen skulle kollapsa, ekonomin kantra likt en strandad val, folk skulle ju vara rädda minst jämt och ständigt och hela tiden! Nej, den enda rätta klädseln för en arbetare är uniform, helst i någon brungrå nyans, håret ska vara välkammat och kort, helst även blont. Arbetaren bör även ha i åtanke att dess doft bör vara fräsch utan att vara påträngande och pratar gör en överhuvudtaget inte utan att ha blivit tilltalad först. Skulle arbetaren tilltalas bör denne svara med någon av de passande 'nej Patron' eller 'ja Patron'. Vidare bör arbetaren tänka på att se hurtig och tilltalande ut med en rosig kind och mjällt fint kött. Jag vill avsluta med att citera mig sjäv (i sann servil anda):

"Noterar med stort nöje att det mest verkar vara gaggiga stofiler och analfabeter som tycker att det uniforma fascistmodet borde vara obligatoriskt. Vilket ju bara bekräftar min tidigare uppfattning om folk med den här sortens åsikter. Det är så skönt att ha rätt."

It´s sizzling blood and the unholy stench of...

http://www.medicalnewstoday.com/articles/59220.php

Haha, det här var ypperligt underhållande, och vad mera är: helt och hållet och fullständigt oemotsägligt rätt och riktigt. Det framgår ju om inte annat av de på alla sätt retoriskt underlägsna, dåligt underbyggda och opålästa inlägg jag motvilligt tvingats ta del av på aftonhorans forum, alla i stil med: 'brööööl, kött är gott, jag gillar en blodig stek, kött är NYTTIGT, ett barn kan inte överleva utan kött, vi har minsann ätit kött I ALLA TIDER!' o s v ad infinitum. Detta bevisar ju bara tesen: köttätare saknar en högre förståelseförmåga, och är vidare som teflon för både rationella argument och etiska diton.

R. I. P. 071104

Smulan dog i söndags. För en och en halv vecka sedan upptäckte jag en knöl på hennes mage. Veterinären trodde att det var början till en juvertumör, och hon skulle ha opererats på torsdag, men när jag kom hem i söndags var hon överhuvudtaget inte kontaktbar. Hon verkade varken höra eller se, utan stirrade bara blint framför sig och snubblade runt i cirklar. Vi åkte in till djursjukhuset och de konstaterade att det som vi trott var början till en godartad juvertumör med största sannolikhet istället var en metastas, och att hon haft cancern länge utan att det har märkts. Vid det här laget fanns det inget annat att göra än att låta henne somna. Jag kommer ihåg att jag reagerade på att hon vägde lika mycket när jag skulle bära ut henne till bilen igen som hon gjort när jag bar in henne på sjukhuset, jag förväntade mig på något sätt att hon skulle vara lättare...
Kan inte minnas när jag grät såhär mycket senast, har försökt hålla mig sysselsatt, men så fort jag blir ensam märker jag att hon är borta, det känns helt tomt här hemma. Ramses bara går omkring helt planlöst och jamar.
Jag begravde henne vid sommarstugan idag, det kändes helt sjukt och jag var jätterädd för att se kroppen helt stel och kall. Tittade bort när pappa lade ner henne, men efteråt kändes det ändå rätt skönt på något sätt, som ett avslut. Tänkte plantera en blomma där till våren och hoppas att det slutar göra så ont någon gång... Jag förväntar mig liksom fortfarande att hon ska ligga i soffan eller komma och möta mig när jag kommer hem.

Hej då gumman.