Smulan dog i söndags. För en och en halv vecka sedan upptäckte jag en knöl på hennes mage. Veterinären trodde att det var början till en juvertumör, och hon skulle ha opererats på torsdag, men när jag kom hem i söndags var hon överhuvudtaget inte kontaktbar. Hon verkade varken höra eller se, utan stirrade bara blint framför sig och snubblade runt i cirklar. Vi åkte in till djursjukhuset och de konstaterade att det som vi trott var början till en godartad juvertumör med största sannolikhet istället var en metastas, och att hon haft cancern länge utan att det har märkts. Vid det här laget fanns det inget annat att göra än att låta henne somna. Jag kommer ihåg att jag reagerade på att hon vägde lika mycket när jag skulle bära ut henne till bilen igen som hon gjort när jag bar in henne på sjukhuset, jag förväntade mig på något sätt att hon skulle vara lättare...
Kan inte minnas när jag grät såhär mycket senast, har försökt hålla mig sysselsatt, men så fort jag blir ensam märker jag att hon är borta, det känns helt tomt här hemma. Ramses bara går omkring helt planlöst och jamar.
Jag begravde henne vid sommarstugan idag, det kändes helt sjukt och jag var jätterädd för att se kroppen helt stel och kall. Tittade bort när pappa lade ner henne, men efteråt kändes det ändå rätt skönt på något sätt, som ett avslut. Tänkte plantera en blomma där till våren och hoppas att det slutar göra så ont någon gång... Jag förväntar mig liksom fortfarande att hon ska ligga i soffan eller komma och möta mig när jag kommer hem.
Hej då gumman.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
älskling :(
Post a Comment